Bättre sent än aldrig? Några månader försenad rapport från mitt maraton:
Jag vaknar vid 7-tiden, utvilad. Resten av huset sover och det är för tidigt för frukost, så jag njuter av tystnaden med en ingefärs- och citronbryggd i soffan. Carina dyker upp på Whatsapp från Nya Zeeland. Hon verkar lika nervös som jag, det är skönt att prata av sig med en likasinnad löparnörd. Jag plockar lite med sakerna jag ska ha med mig, sätter på mig löpartightsen, dricker en kopp maca/havremjölk/kokosfett.
Jag sätter på skavsårsplåster i förebyggande syfte, packar och plockar lite till, sedan är det dags för frukost. Havregrynsgröt med äpple, blåbär, solros- och pumpafrön, mandelmjölk och kokt ägg med kaviar. Och sen kaffe, resorb och en ostmacka på det. Jag är färdigäten 9:15.
Jag smörjer alla skavutsatta kroppsdelar (och några till för säkerhets skull) med vaselin och sätter på mig resten av kläderna. Klockan har blivit mer än jag planerat trots den lugna morgonen, men Martin kör mig till Telefonplan så tiden är ändå ok. Det är jag och tre andra maratonlöpare på perrongen och tåget fylls sedan på efter varje hållplats. När vi närmar oss Stadion är den fullproppad med maratonlöpare.
Min ack så viktiga rödbetsjuice har jag glömt kvar hemma i kylskåpet, så fokus när jag kommer till Östermalms IP är att köpa en ny inne på mässan. Där plockar jag också på mig tre armband med varvtider för 4:15, 4:30 och 4:45. Jag har fått ett meddelande från Johan, som också ska springa och efter att ha inhandlat den livsviktiga rödbetsjuicen möter jag upp honom vid läktarna. Jag är hispig över min rödbetsjuice som måste blandas med vatten, chippet som jag inte satt på skon än, att man måste lämna in väskan innan klockan 11, långa köer till bajamajorna och allt möjligt annat. Johan är lugn som en filbunke och tar kommando över situationen. Vi sätter oss på planen och snackar (och dricker rödbetsjuice) och även jag börjar lugna ner mig.
Det börjar bli dags att dra sig bort mot startfållorna. Vi lämnar in våra påsar och drar oss bortåt. Johan ska starta i en tidigare startgrupp än jag. Vi kramas hejdå och går åt olika håll.
Jag är tidigt i min startfålla. Tack vare Johans tips har jag struntat i att köa till bajamajorna, det finns en alldeles egen bajamaja bara till mig i min startfålla.
Startskottet för den första gruppen går klockan 12, känslorna bubblar över och jag börjar nästan gråta. Jag kan knappt fatta att jag är här, jag ska springa ett maraton. Det är i alla fall planen.
Vi rör oss sakta framåt, jag hoppar in på en bajamaja igen när det fem minuter kvar till vår start. Och sen smäller det till för vår grupp, 12:10. Lyckorus och gåshud.
Jag har siktat in mig på högerfil på Valhallavägen men har hamnat på vänsterkant i starten, snart springer jag dock på centrifugen i mitten. Jag tar högerfil på Valhallavägen som planerat. Det känns som ett bra val för vi har mer skugga på vår sida.
Det är mycket folk som springer, men det är inte så proppat som jag hört att det ska vara och det känns som att alla håller samma jämna tempo. Jag tycker inte jag går ut hårt, tvärtom tycker jag nästan det går lite för långsamt, men när jag tittar på Garminklockan ser det ut som jag håller ett rätt högt tempo.
Vi når Strandvägen och det börjar redan kännas att det är varmt, det är inte mycket till skugga längre. Vi passerar första vätskekontrollen med vatten. Jag har bestämt mig för att dricka vid varje station. Publiken hejar på, det är tätt med folk längs Strandvägen, Kungsträdgården och vidare mot Slottet. 5 km passeras vid Gamla stan, jag ligger 2 min före enligt armbandet för 4:30, så det kanske stämmer att jag sprungit för snabbt, men det känns som jag springer lugnt. Solen ligger på och det tar lite av krafterna. Uppförsbacken vid Slussen känns okej och sen blir det lite skön skugga i tunneln ner mot Södermälarstrand där solen är tillbaka utan tillstymmelse till skugga. Vid vätskestationen dricker jag både sportdyck och vatten samt häller vatten på huvudet.
Det är dags för den omtalade Västerbron. Det står ett skönt gäng vid brofästet och skanderar ”Fuck that Bridge!” och det ger en extra boost. Västerbron känns helt ok, vinden gör att det svalkar däruppe och sen är det nedförsbacke ner mot Norrmälarstrand. Jag kommer ihåg den här sträckan från halvmaran förra året, här fick vi banan och jag hade håll. Ingen håll nu. Ingen banan heller. Vi passerar 10 km och jag har fortfarande tid tillgodo enligt 4:30-armbandet, men den har minskat lite. Vi passerar Stadshuset, jag tänker att nästa gång jag passerar här kommer jag få kaffe. Det känns inte att så jobbigt att banan bitvis går i två varv. Det känns lite som att jag är ute och rekar nu inför andra varvet bara. Den ”fruktade” Torsgatan känns inte så jobbig som jag hört att den ska vara, men jo det är lite tunt med publik. Vid Vasaparken, strax innan Odenplan, runt 15 km, börjar det kännas lite ömt i mitt vänstra knä. Jag lägger inte någon större vikt vid det, tänker att det nog släpper, men benen börjar redan kännas lite tunga. Det känns för tidigt med tunga ben redan vid 15 km och jag försöker tänka positiva tankar. Överlag har jag bara bra tankar med mig. Jag är så oerhört tacksam och glad över att jag är här, att jag är frisk och springer.
Värmen håller i sig och jag fortsätter att dricka allt som bjuds, både sportdryck och vatten. Jag häller vatten över huvudet, blöter ner kepsen och springer genom alla duschar jag ser. Temperaturen har ändå sjunkit cirka 10 grader sen igår och förrgår, då var det närmare 30 grader och det kunde ju bli ett rent helvete att springa i. Det här är ändå helt ok. Jag försöker hålla mig i skuggan och då är temperaturen perfekt. Vissa partier blåser det också, och vinden är till och med lite kylig. Men det blir varmt när solen ligger på och ingen vind finns.
Första varvet är avklarat och vi passerar den bit där vi redan har sprungit. En härlig känsla. Nu är det dags att vika av mot Gärdet och här blir det tyst, knäpptyst. Här finns inte mycket till skugga heller.
Jag är trött nu, och hungrig. Jag längtar till saltgurkan vid 21 km. Den är allt jag kan tänka på. Saltgurka, saltgurka, saltgurka. Knät ömmar fortfarande, benen känns tyngre och tyngre. 4:30 känns långt borta, men det gör mig inte så mycket, det kändes inte helt realistiskt från början. Det börjar bli riktigt tungt. Saltgurkan vid 21 km är vansinnigt salt, men strax därefter får vi sportdryck och vatten, tack och lov.
Nästa mål, när saltgurkan nu är passerad, är Martin och barnen. De ska stå någonstans på Djurgården, men jag vet inte vart. Jag börjar hålla utkik efter dem vid 25 km. Djurgården är ödslig, backig och tung. Alla ser trötta ut. En del har stannat längs vägen och står och stretchar. Jag har ingen krampkänning alls, bara det där knät som bråkar.
26 km, ingen familj i sikte. Jag börjar nästan tro att jag missat dem när jag hör Abbamusik från Abbamuseet och tänker att här står de säkert. Och i nästa sekund ser jag dom. Min fina familj, jag blir så glad att jag nästan börjar grina och jag vill bara stanna och kramas. Jag är så trött och knät värker. De ser ut som de tycker jag ska springa i stället och jag får chips och äppelmust och Mira och Noel springer med mig en bit, men sen måste jag ju fortsätta själv.
Jag behöver ny energi, så jag sätter på mig hörlurarna och drar igång Spotify på mobilen. Det funkar bra, kroppen blir lite piggare. Strandvägen igen, publiken är tillbaka. Ingen tystnad längre. Jag fortsätter att dricka allt som sträcks fram jag och blötar ner kepsen vid varje vätskestation.
Slussen igen. Södermälarstrand igen. Sol och noll skugga. Jag peppar mig med en nötkräm som jag har med mig, den smakar ljuvligt, men stationen med grönsaksbuljong springer jag förbi. Det är dags för Västerbron igen och jag gör som alla andra och går i backen upp mot brofästet. Ingen springer. Fuck that bridge-gänget är hetare än nånsin. Jag älskar dom. Jag joggar mesta delen av bron, det känns rätt ok. De flesta går. Jag går lite med i den brantaste delen. I nedförsbacken ner, blir klockan fyra och det är dags för klockan 4-bild. Det blir en hel del fipplande med mobilen där, lite dumt att klockan ska bli fyra just i en nedförsbacke. Batteriet i mobilen dör efter det. No more music.
Det blir tyst i skallen, jag hade behövt musiken nu. Knät gör ondare och ondare, benen är vansinnigt tunga. Jag springer fortfarande, men vänsterbenet ger vika ibland, knät orkar inte riktigt. Det går långsamt, 4:45 har jag gett upp nu med. Jag har rivit av mig alla tidsarmband. Allt under 5 timmar känns ändå ok. Jag blir omsprungen av en snubbe i badtofflor! Klockan visar en kilometertid på 8:15. Det är INTE ok. Nu får jag skärpa mig. Jag bestämmer mig för att inga fler kilometertider över 8 minuter är acceptabla. Jag joggar på så gott jag kan, men benet viker sig hela tiden, så jag måste stanna upp och gå en liten bit innan jag försiktigt joggar igång igen.
Jag springer förbi folk jag sett tidigare, i början. Det är många, många som går nu. En och annan har satt sig på trottoaren. Jag hör ett par män prata om att om det inte vore för medaljen skulle de brutit vid det här laget. De går. Att bryta finns inte i min tankar. Jag njuter fortfarande på nåt konstigt vis. Självklart vill jag att det ska ta slut, men jag kan ändå inte sluta tänka att det är synd att det ska vara över. Jag har fokuserat så länge på det här loppet. Det har varit i mina tankar varje minut i ett halvår.
Torsgatan, tyngre den här gången, men jag håller mig strax över 7 min/km. Odengatan, lite nerför och jag känner att jag har lite kraft kvar, men knät viker sig så fort jag ökar farten det minsta och jag måste gå en bit. Några står och ropar ”Bara 2 km kvar nu!”. Jag blir alldeles överväldigad. En evighet senare passerar vi 40 km. Ok, NU är det 2 km kvar. Plus 195 meter. Jag joggar, går några steg, joggar, men håller mig under 8 min/km i alla fall. Och sen ser jag Stadion. Känslostorm, det blir nästan svårt att andas. Känslan när jag springer in på arenan, underlaget på löparbanorna. Det är något av det häftigaste jag gjort. Benen får ny kraft. Publiken. Noel, Mira, Martin som hejar på. Armarna åker upp i segergest när jag springer över mållinjen.
Jag kommer in på 4:53:18, kanske inte snabbast i stan, men jag är så nöjd över min prestation, och så lycklig. Jag gjorde det! Forza Anna!
Foto: marathonfoto.com
Forza Anna! 